Till slut (efter en del påtryckningar från de närmaste) bar det iväg till optikern, med kommunal rekvisition för synundersökning i näven. Nu var det visserligen ett tag sedan sist, men visst är väl bokstäverna på lästavlan mindre nuförtiden? Och suddigare? Många roliga apparater fanns det i alla fall. Roligast var tryckmätaren som blåser en luftpuff på ögat varpå:
- Man flämtar till
- Rycker huvudet bakåt
- Huvudet rekylerar framåt igen och man slår pannan i tryckmätningsapparaten
- Man undrar vad som hände
Man blir sedan tvungen att acceptera faktum (japp, terminalglas) och måste ta sig an den värsta delen; prova ut en båge. Sånt är alltid en prövning för mig eftersom jag inte har någon känsla alls för mode.
Sedan går man hem och får ett SMS som vänligt ber en att komma och hämta sina nya glasögon.
Om ni aldrig har provat progressiva glasögon förut så kan jag knappast beskriva hur det känns. Jag har aldrig provat starkare droger än alkohol och snus, men det räcker inte för att beskriva detta. Man får nog minnas tillbaka till barndomen när tivolit kom till stan och man med skräckblandad förtjusning åkte tekopparna. De där som snurrade kring flera axlar och fick en att bli klädsamt grön i ansiktet. Så funkar progressiva glas. Det sägs att man vänjer sig, det får man verkligen hoppas eftersom minsta huvudrörelse förvränger resten av världen.
Tur att man fortfarande kan köra bil utan glasögon i alla fall.
Läs även andra bloggares åsikter om progressiva glasögon, synundersökning
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar